Livet är ett äventyr

Nu ligger det två stycken extremt långa blogginlägg i utkastet som jag inte vågar publicera. Dels därför att det kanske hänger ut vissa personer lite smått, och dels därför att mina egna känslor framträder alldeles för mycket.
   Men när ska jag komma tillbaka till livet egentligen? I bakhuvudet ligger mitt eget samvete, mina egna problem och gnager. Saker jag borde göra och allt jag borde ha gjort. Men nu är det som det är. Dom senaste dagarna har det klarnat lite. Jag måste lyssna på mina egna känslor och inte så mycket på mitt eget skitsnack. Egentligen är det ganska enkelt. Allt jag vill ha finns inom räckhåll. Eller åtminstone fanns.. det fanns där hela tiden men jag kunde aldrig fatta ett beslut. Jag kan ännu inte bestämma mig, men jag är på god väg. Jag vågar inte avslöja vad jag syftar på men jag hoppas att syftet ska gå fram ändå.

Har ni någon gång känt en sån där samhörighet med någon? Någon som tänker som ni, som man alltid kan prata med.. jag menar inte att man kanske alltid kan prata om vad som helst när som helst.. men han/hon har alltid funnits inom räckhåll så fort livet har svajat lite, man har haft lite tråkigt eller bara vill bråttas lite.. såsom valpar gör? Någon som får en att slappna av ända in i själen.. en gång hade jag en sådan bror. Axel och jag hade allt och inget gemensamt. Jag kunde sitta och kolla på hans förbannade dataspel, peta honom på ryggen tills jag fick en smäll.. skrika åt honom, krama honom.. småbråka lite.. men ändå känna sig helt trygg därför att han kunde aldrig säga att vi aldrig mer skulle ses.. kunde aldrig säga farväl för alltid. Han skulle aldrig försvinna. Vi var typ jämngamla så vi var dem som alltid skulle ha varandra i livet. Mamma sa att vi skulle hålla ihop och vara sams, därför att vi var vänner för livet.. hur mycket vi än skulle bråka. Men nu då? Vad ersätter man en sån trygg vänskap och kärlek med? Ingen pojkvän i världen kan ersätta den tryggheten, ingen vän, ingen mamma eller pappa, inget djur, ingen sak, ingen plats.. aldrig någonsin.

Det är precis därför det gör extra ont att uppleva ännu fler separationer. Jag vet hur det är att få ett definitivt slut på en relation. Det är aldrigheten som hon på bilskolan läste om. Att aldrig kunna få prata, aldrig mer se, höra, känna doften av eller tryggheten.. aldrigheten. Så, kommer jag aldrig mer få träffa dig igen nu Michael? Vi som sa att det alltid skulle vara vi? Jag vet, denna gång var det mitt fel.. men hur kan man egentligen säga upp en sån underbar trygghet med någon som faktiskt lever? Varför slänga bort en sådan vänskap och samhörighet när vi har möjlighet att ha den kvar? Vad håller jag på med? Jag älskar dig just nu. Jag vill att du ska finnas i mitt liv. Jag kommer aldrig kunna sluta ringa dig på kvällen, på morgonen, mitt på dagen och titt som tätt mitt i natten. Du är inget objekt, du är en stor del av mitt liv. Du är ren och skär kärlek. Idag är du det, jag vet inte var du finns i morgon. Men idag är du det. Och jag älskar dig.

Imorrn blir det Sälen och jobba. Söndag audition för musikalen "Järnklockan". Det är mycket nu..