Livet är ett äventyr

Det är verkligen livsfarligt att sätta sig här när man mår dåligt eller på något vis inte är glad. Men det är ju oftast då som det blir av. Tänkte iaf uppdatera er lite om lite av varje ifrån livet, det har hänt lite saker..
   En tanke som jag försökt fångat upp såå många gånger men som jämt sviker mig när den ska ned på pappret är följande: Jag tänkte på Axel, om hur jag ska nå fram till honom osv. I ett tidigare inlägg försökte jag komma fram till detta, men jag kom av mig någonstans på vägen. Ända sättet att ha en chans att träffa honom är ju att så att säga förflytta sig själv till andra sidan. Men hur vet jag att han ens vill veta av mig om jag själv har hjälpt mig själv att dö? Han vill förmodligen inte veta av mig om jag har svikit mamma o pappa på det sättet. Slutsats: Hur jag än gör är det hopplöst, jag kommer aldrig få träffa honom igen i alla fall..
   Jag har satt mig själv i en sån usel situation så det finns inte. Jag vill släppa ALLT för en sekund eller två, men det kommer ta mig månader.. kanske år, att reda ut allting. Förut var jag passiv. Var allting skit så levde jag med det tills det blev bra igen.. det kunde handla om skolan, jobbet, mammma, mina vänner, kärlek eller bara rent självförtroende. Jag var så passiv att jag till slut trodde att jag mådde dåligt utav det. Till slut insåg jag att jag måste göra något åt det, eller åtminstone trodde jag det. Så nu står jag här.. utan pojkvän, det går skit i skolan, självförtroendet sviker mig och jag trivs inte alls. Ibland tvingas man att välja, eller gör man det? Jag liknar mitt liv vid en tight stickad halsduk. Det satt så tight att jag till slut inte kunde andas.. då blev jag tvungen att släppa på maskorna men jag släppte alltför mycket så nu fryser jag istället. Förstår ni?
   För faktum är att jag älskar Michael, det gör jag verkligen.. skolan har varit mitt liv och jag trivs där i vanliga fall. Jag har alltid funnit något positivt i mig själv.. men det som jag trodde skulle bli en lösning satte bara allting i ännu mer obalans. Så vad fan gör jag nu?

Om en vecka blir det byebye älskade Bråten och jag får bekanta mig med det nya huset i Immetorp/Brickegården. Vet inte riktigt vad jag känner inför det.. sorg tror jag.

Nu till något mer värdefullt: mina vänner. På den senaste tiden har tre av er råkat ut för allvarliga olyckor. Den första var väl mer eller mindre mitt fel, och den orkar jag inte prata om. Dels av hänsyn o dels av skam. Låt mig bara återigen påminna om att jag älskar Michael.
   För exakt en vecka sedan, tio i åtta, ringde min lilla vän Anna när jag stod vi skåpen. Hennes inledande snyftningar fick mig att rysa, jag trodde helt ärligt att någon hade dött. Sedan mumlade hon om att jag skulle komma till tågrälsen utanför skolan. Då fick jag för mig att hon hade brutit något ben eller så eftersom att det var lagom halt ute. Så jag sprang bort. O där sitter hon och gråter i en snöhög medan folk promenerar förbi. Emelie satt bredvid och Anna satt med mobilen i handen. Hon hade inte brutit benet, så långt var allt okej. Men när jag frågade vad som hade hänt så vrålade hon att hon inte mindes. Hon mindes inte var hon var på väg, var hon kom ifrån, vad som hade hänt eller hur jag hade fått reda på att hon satt där. Så det blev sjuksyster och ambulans ganska direkt. Vi var och hälsade på sjuklingen i Granbergsdal nyss, den stackarn. Du måste vara rädd om dig Annapanna.. Krya på dig i hjärnskakningen.
  Några dagar senare snurrade en av mina andra bästa vänner in i en lyktstolpe så bilen blev skrot. Hade du styrkt med hade jag fan gett upp, Amanda.

Nu blir det alvedon och ringa ringa ringa ringa resten av natten. Är så sjukt oroligt så det finns inte.. Nattinatt