Livet är ett äventyr

if I saw you in heaven?

Det är något jag tänker på ofta. Tänk om du inte känner igen mig sen Axel? Tänk om jag lever tills jag blir så gammal och skrynklig att det inte längre blir samma sak? Jag har ju alltid varit yngre.. men nu är jag lika gammal som du var när du dog, nästan iaf. Det är så jävla orättvist att jag får leva men inte du!! Du är värd livet mycket bättre än jag, jag vet det!

Har du just förlorat en nära vän eller släkting? Sitter du där och tänker att det kommer aldrig gå över, att livet är meningslöst? Såhär 11 månader senare vill jag fortfarande bara begrava mig levande för att få träffa Axel. Det går aldrig över. Aldrig.

Så varför gråter jag fortfarande över en sån struntsak som att bli lämnad av Micke? Herregud vakna! Han lever ju iaf, det finns värre saker!! We both know I'm not what you need. Så det ända jag vill göra är att önska dig ett hyggligt liv och gå. Men jag kan inte bara vända dig ryggen efter allt. Men det sista jag vill är att bli vänd ryggen, därför måste jag göra det själv.

Efter den här sommren är det nog med känslor i mina bloggar. Fortsätter det såhär så söker jag hjälp någon annanstans. Jag ska skriva som jag gjorde innan allt hände. Innan Gud började misshandla mig. Fyfan...

Idag ska jag och bada med Eva och Jonna i kalkstensbrottet, ska sola o så också :) Sen blir det jobb från 16-00. Det är ju pengar iaf... Hej så länge!