ÅÅÅÅH! Jag gjorde det IGEN!
Jag tänker inte börja skriva romaner om mitt självhat igen av den enkla anledning att det inte är rättvist mot mig själv! Fyfan säger jag. Om det är någon här som följer min blogg (vilket jag tvivlar på med tanke på mitt allt mer uteblivande skrivande den senaste tiden) så vet Du att jag sällan eller aldrig skyller mitt miserabla tillstånd på någon annan. På den punkten är inte jag som de flesta andra. Men jag nedvärderar inte mig själv, tvärt om! Nu till något mer konkret exempel så Ni kanske förstår vad jag menar.
Alla Ni som läser vet att Micke har varit min fasta punkt i livet. Absolut inget illa menat mot alla mina vänner, jag kommer till er strax, hur som helst! Det är Micke jag har ringt mitt i nätterna och gråtit ut när jag har behövt. Det är han som har gjort mig stark alla gånger jag låg och kravlade på botten. Precis som han har gjort med så många andra tjejer! Jag har vetat om det, härdat, accepterat..jag ÄR inte den ända tjejen i hans liv. Där finns så många andra som trängs om att få vara nummer ett. Till vilken nytta? Poängen är att jag har vetat om allting men ändå inte sett, och nu såhär "i efterhand" vet jag innebörden av att kärleken gör en blind. Men jag var inte bara blind. Jag va döv och stum också. Jag säger inte att han har varit otrogen men ärligt talat så spelar det ingen roll längre. Jag har låtit mig sjunka till botten ännu en gång och lagt mitt öde i en ostadig persons händer. ALDRIG MER!
Hur vårat så kallade förhållande än fortsätter, OM det fortsätter, så lever jag på egen hand nu. För jag kan orden nu. Det finns ingen innebörd i "Jag kommer alltid finnas för dig.". För Du finns inte där när jag behöver dig som mest.
Sååå, ANDAS ANNA! Du är stark. Några månader till sen är du fit for fight igen. Livet går vidare, andas.
