Livet är ett äventyr

Det var liksom priset man fick betala för att vara vrång och flytta till Sthlm. Har inte direkt känt att det funnits varken tid eller engagemang att leta vänner heller.. jag har ju kompisar i skolan, och ibland räcker det.. men på helgerna då? Jag har varit så fruktansvärt rädd att bli lämnad ensam en helg. Det har hänt en gång, och aldrig mer! Jag ruttnade nästan bort i lägenheten, väggarna krympte och jag längtade hem! Om jag bara hade någon....Och jag är inte särskilt intresserad av krogen, pallar inte vara bakis och mitt studiemedel räcker inte hela vägen till krogen numera. Det där med extrajobb la jag ner efter att mamma hade tjatat hål i huvet på mig om just det. Tappade liksom motivationen, om jag nu hade fixat extrajobb hade det bara känts som om det var hennes förtjänst, av nån knepig anledning.
Och när jag nu ska ta mig tid, jag skulle åka till den personen som ligger mig vääldigt varmt om hjärtat sedan väldigt länge, Amanda Boman, då har pengarna sinat på kontot så det bara dammar där. Shit, har gjort av med alla mina sparpengar och resten med för den delen. Det blir ingen fet säck tomten kommer med till alla mina nära och kära i år kan jag förvarna om. Hur som helst, Amanda har bott i Varberg i snart ett halvår och jag har inte fått tummen ur än! Å andra sidan har jag inte rest så mycket mer än mellan Stockholm och Karlskoga det senaste halvåret, finns liksom inte så mycket pengar över sen. Och jag som trodde att mamma o pappa skulle hjälpa mig att finansiera resorna men icke, ingen har erbjudit sig och jag vägrar be om det. Kan iofs hända att jag blir tvungen till jul. Herregud vad pinsamt....
Men inte konstigt att man får hemlängtan. Hittills den här terminen har det bara varit kallt och jävligt, en massa folk överallt.. dom där få trevliga stunderna jag fick har slutat passera och snart är terminen slut, därmed även bekantskapen med dom flesta i klassen.. känns skittrist faktiskt. Och appropå hemlängtan, numera finns det ju även en liten byracka i huset samt en mycket trevligare mamma och pappa. Det är ju bara katten som verkar missnöjd numera, men jag hoppas att hon är lycklig. Men det finaste utav allt i Värmland, är i alla fall min kära brorson. Han är så söt så det finns inte!
Jag hoppas stämningen är densamma på donken när jag kommer tillbaka, hoppas att jag nu kommer tillbaka. Ser schemat ut i fortsättningen som det gör nu i december, får jag nog tyvärr se mig om efter något annat. Ingen får köra över mig längre!

Som avslutning på det här inlägget vill jag rikta min uppmärksamhet till min älskade pojkvän som har "skött" sig exeptionellt det senaste halvåret. Aldrig har vi haft det så bra någonsin tror jag! Äntligen känns det riktigt stabilt och underbart, då det har varit mycket fram och tillbaka 2009. Tre år tillsammans till nyår, hur man nu räknar.. jag räknade inte dagar, månader osv.. egentligen inte år heller, men det känns bara skönt att känna att du har stått där genom allt och så länge! Finns ingen som har hört mig gråta eller skratta som du har gjort, ingen jag öppnat mig för som för dig, ingen som har hört mina innersta tankar och hemligheter, ingen som har sett mig som du. Tänk hur en msnkontakt kan utvecklas, hjärtat! ;D haha

Pappa Björn med sin lille son Alexander iförd bäverdräkten som han fått av sin faster! (mig) ;D