Livet är ett äventyr

Och Stockholm var inget för mig. Eller det var nog mer ensamheten jag inte pallade.. Har varit hemma i Karlskoga varenda helg sen jag flyttade i princip. Pallar inte tystnaden.. eller ja, tystnad och tystnad. Grannarna stavas inte direkt tystnad.. men det värsta är ensamheten. Det är inte som att det kryper på mig och ger mig ångest eller panik, utan det känns mer som att något fattas i mitt undermedvetna hela tiden. Såå om det nu blir något mer Stockholm för min del, så blir det definitivt korridor med delat kök. Jag kommer vara så tacksam kan jag lova! Alternativet är förstås att dela lägenhet med Micke, men det får ta den tid det behöver. Än så länge går alltid prima i skolan. Är där totalt kanske 70-80% av lektionerna, såsom jag alltid har jobbat.. klarar mig förvånansvärt bra ändå..vilket ger upphov till en blandad men positiv reaktion hos mina lärare. Någonstans så vill dom mig väl, känns som dom är "nöjda" med mitt presterande.. men alla ser "potentialen". Om jag bara skulle lägga ner så mycket tid som alla andra så kommer jag hur långt som helst. Men jag kan inte plugga regelbundet, träna regelbundet, äta regelbundet, sova regelbundet.... jag vet helt enkelt inte hur man gör. Det får helt enkelt ta o lösa sig..
   Det absolut bästa i mitt liv just nu är Alexander, Björns & Petras son! Det är inte ens mitt barn men han har gett mig så mycket lugn och lycka att allt annat känns litet i jämförelse. På något sätt är det så, att så fort ett barn finns i rummet så blir alla så himla snälla och glada. Alexander kunde inte kommit ha kommit mer lägligt än nu i höstmörkret. Allt känns bara så bra i bakhuvudet nu när han finns. Har bara varit där några timmar, men drog knappt blicken från det lilla livet. Alla problem bara löstes när han kom. Mamma och pappa är gladare, Björn & Petra är gladare, minst sagt, och mormor och morfar har äntligen fått se ett av sina barnbarns barn. DET gör mig lycklig!
   I det halvår som kommer ska jag satsa på att inte stressa, jag ska bygga upp mig själv igen både fysiskt och psykiskt. Inte låta mig trampas på, hålla uppe mina relationer och stå på mig. Äntligen får jag komma tillbaka till McDonalds också. Stället man kommer till, gör så gott man kan, och sen går hem och släpper dom tankarna. Jag vill börja leva nu....