Vem är jag utan dig?
Jag har snackat om primära behov, det absolut viktigaste i livet! Kan gå omkring o va hur kaxig som helst, tro att man är stark och klarar allt. Det är så tydligt hur ensam jag är utan dig så fort det svajar lite. Och det värsta är att det är alltid jag som ställer till det.. och när jag väl har gjort det, slår det så hårt tillbaka mot mig själv att det inte finns utrymme för nånting annat än separationsångest och sånt.. men det brukar ju lösa sig. Vi har gått igenom så mycket tillsammans, dåliga men också så himla bra saker! Och du får mig tillbaka till jorden när jag svävar ut, när jag beter mig som en idiot eller bara får för mig saker. Men saken är den att jag ger mig fullständigt hän, jag är en öppen bok för dig. Ge mig något speciellt, så jag känner att du är min.
Vem är jag utan dig? Eller vem är jag alls?
