Livet är ett äventyr

Så var det dags att bryta på allvar, eller? Det är i alla fall värt ett tappert försök. Jag måste bli en självständig människa som inte låter mig tryckas ner av alla jävla kommentarer. Det här kommer bli skitsvårt, men jag hoppas på att få mitt liv tillbaka!

Steg 1 : Socialisering
Detta steg innebär att man ska ge sig ut på ett eller annat sätt och träffa människor. Jag har pratat en hel del i luren, suttit vid msn massor, hunnit med ett par svängar till mina närmaste vänner. (och det infekterade exet, men det kanske också behövs?) Ska försöka komma över en äkta lyckofylla också så är steget fullbordat.

Steg 2 : Sex and the City
Min absoluta favoritserie i deppiga situationer vad gäller kärlek och vänskap är Sex And The City. Jag, som för övrigt inte alls är särskilt feminin, kan inte få nog av alla klyshiga poänger som kryper fram i varje avsnitt. Det ger mig antingen något annat att tänka på, eller en bättre syn på saken och en vink om att det faktiskt inte är jag som är dum i huvet i sammanhanget. För det är faktiskt OKEJ att bli förbannad, ledsen och sårad när man har blivit bedragen. Så det så.

Steg 3: Makeover
Herromdagen höll jag fortfarande på med steg ett och hängde med Anna in till Örebro. Medan hon uträttade något ärende knallade jag in på Marieberg för att köpa födelsedagspresent åt mamma. Insåg ganska snabbt att där inte fanns något av intresse och ringde ett samtal till en piercingstudio inne i stan. Var där på fyrtio minuter och satte en piercing i överläppens mitt, vilket jag har funderat på skitlänge. Nu kanske ni inte tycker att det var en så drastisk sak att göra; och nej, det var det inte heller! Trots mina tidigare oskuldsfulla år vad gäller "åverkan på kroppen" kändes det faktiskt inte alls särskilt hemsk. Kändes dock lite overkligt att kliva upp från en bår men en metallkula mitt i fejjan. Det är liksom inte riktigt jag? Eller det kanske inte var jag bara? Nu är det gjort i alla fall, och jag känner mig som en helt ny Anna. :)

Steg 4: INSE att det är slut
Det här steget kräver något mer psykisk stabilitet och mycket moraliskt stöd. (mycket ordbajs där, haha) Jag vet inte om jag är förbi det här steget, men jag är på god väg i alla fall. Några kommentarer från min älskade att fundera över:

"När jag tänker på en framtid utan dig får jag ont i magen och får tårar i ögonen. Jag tänker alltid på oss när jag ser kärleksfilmer och sånt."
"Jaa, det är ju officiellt att jag är singel nu. Det får du acceptera."

Med tanke på att dessa två (bland många andra) kommentarer fälldes under loppet av ett dygn är det värt att fundera över en viss förvirring hos vederbörande. Jag väljer att ta till mig det första och inse att jag är älskad på djupet. Det andra tolkar jag som ett rent hot.

En annan ordväxling som förekom var:
jag "Bryr du dig om du sårar mig?"
han "Jag har väl inte sårat dig?"

Kommentarer på facebook till andra brudars bilder från vederbörande löd "sweetie" samt "oohh yee (h)" omedelbart efter att jag lämnat radhuset i Trollhättan för ca 10 timmar sedan. Ett färskt exempel på att jag har blivit sårad.

Ge mig lite feedback här! Jag behöver hjälp att fortsätta att antingen lägga ner eller hoppas?
Man är inte så rationell i kärlekens vimmel, och heller inte svartsjukans. Sabina jag behöver särskilt ditt stöd i detta!

Steg 5 - Gå vidare
Hit har jag inte kommit än, men steget handlar om att börja släppa taget om de känslor som man faktiskt får inse att man har. Annars hade man ju aldrig stått i den här situationen? Hur känns det att leva ensam, som singel? Kanske är det dags för en resa, en flirt eller ett livsstilsbyte? Måste beprövas, och risken för återfall till steg 1 är förmodligen stor. Här är också sista chansen att reda upp ett trasigt förhållande. För när jag väl har vänt ryggen till, kommer jag inte tillbaka. Detta är högt bildligt talat. En liten chans till fortsatt vänskap finns om alla lögner, svek och bråk kan redas ut på ett vuxet sätt.

Steg 6- Gå vidare, på riktigt!
När allting är över. Känslorna har svalnat. Förnuftet har tagit in och lyckan med livet kommer tillbaka. När alla metoder till reparation är beprövade(: Konfrontation, tysthet eller ignorans). Finns nu två sätt att gå vidare, på riktigt! Antingen raderas din älskade ut ur alla möjliga situationer i livet, nummer tas bort och all kontakt upphör.. det är tungt i bröstet när jag säger det här, men den lösningen verkar mest trolig just nu. Det andra alternativet är vänskap. En förutsättning är att alla känslor är ute ur bilden. Hur ska annars kommande pojkvänner / flickvänner få en chans att acceptera? VÄÄÄLDIGT viktigt för ens fortsatta eventuella förhållanden.

Om det tar slut på riktigt den här gången är det hans förlust.. jag är faktiskt också värdefull.
Gonatt!