Livet är ett äventyr

Idag kändes det lite som att vakna en helg ensam i Stockholm. Ingen frågar efter en, det finns inget att stiga upp för och ingen att prata med. Hade jag bara varit lite svartsjuk nu också hade jag kallat det för livets slut haha
Jag tror jag håller på att bli galen. Det finns fan inget värre än att klättra på väggarna med sig själv, kväll efter jävla kväll.

Jag gick till graven herromdagen. Jag går aldrig dit längre, känns meningslöst på nåt sätt. Han är ju ändå inte där. Det är ju bara nån slags minneslund som jag ändå inte har några bra minnen av. Men kände på nåt sätt att det rensar tankarna och får mig att komma tillbaka på jorden igen. Jag menar, allt det här som jag ser som deprimerande och tragiskt NU, är ju ingenting i jämförelse med då. Så fick helt enkelt lite perspektiv på min svartsjuka, vilket jag verkligen behövde!

Det jobbigaste är nog ovissheten. Hade han träffat någon annan hade jag kunnat vara förbannad och inte lika ledsen. Nu känns det bara som att det är mig det är fel på, jag som inte räcker till. Men jag vet att jag gör det! Jag vet hur glad jag en gång har varit och jag ska komma dit igen! Det är bara så jäävla tungt att känna att ingen bryr sig.

Jag funderar så mycket när jag är själv också. Har mitt egna lilla knep för att komma på bättre humör och på andra tankar: Sex and the city. Jättelöjligt egentligen, men det känns bra.. så då är det okej, antar jag. Nu ska jag alltså sätta mig och kolla på säsong två och äta frukost. Det blir tunnbröd med kalkon, o'boy och banan.

Ha en good morgon.