Tryck, stress och drömmar.
Imorse ställde jag som vanligt klockan på 6 då jag börjar 8:15. I vanliga fall brukar det vara så att jag får släppa allt och springa till pendeln lagom till 7, att jag inte hinner det sista jag borde .. som sminka mig och sånt mindre nödvändigt liksom.. Men imorse satt jag klar tretton minuter över 6. Jag kunde lika gärna ha gått till pendeln då, men satte mig med en kopp kaffe och tittade på nyhetsmorgon. Det kändes bra!
Och dagen i skolan gick rätt så fort. Först hade vi matte i två timmar, vilka jag utnyttjade till att göra hela dagens matteläxa på eftersom det var plättlätt :) hehe, Fysiken blev desto svårare, det där med elektriskt fält och dess formler är verkligen inte min grej, än så länge. Men äntligen förstår jag sambandet och vad det är för något. Jag ska alldeles strax sätta mig och skriva rent gårdagens och dagens anteckningar och vara ambitiös..
Efter skolan åkte jag till stan och impulsköpte dyra maskeradsaker till helgen, läste sedan på kvittot att det inte var någon bytesrätt eller öppet köp! Panikslagen ringde jag till mamma för att konsultera. Hon fick mig lugn igen, så jag åt i stan och åkte hem sen. Provade min outfit och konstaterade att det nog blir rätt bra. Bytte om och satte mig vid datorn och BAAAAANG. Bombnedslag igen.. känslorna bubblar över och jag går från rätt så glad till mordisk på ett ögonblick. Varför?
Ibland känns det som jag talar för döva öron. Du är för blind för att se och för ignorant för att upptäcka vad jag menar. Och trots att jag uttalar vad jag säger och känner i klara ord går mitt budskap aldrig fram. Varför? Jag har gjort det här så många gånger nu, har bråkat med alldeles för många om för mycket för att fortsätta. Jag bryr mig mindre och mindre och den där negativa synen jag hade på folk när jag var yngre, som inte brydde sig om saker, som slutade kämpa, börjar vända allt mer. Jag borde kanske ge med mig, kanske låta mig själv bli överkörd. Men än så länge så styr känslorna för mycket för att låta det hända. Jag är väl för känslig helt enkelt.
Pappa sa en gång en vettig sak när mamma hade sagt något ytterst lite kränkande, och jag blev helt galen och sur och vägrade prata med henne. Jag hörde hur mamma sa till pappa att "vad gör jag för fel?". Pappa frågade då mamma "Anna och Björn har jäääävligt känsliga tår, har du inte förstått det?" Och det är vad jag har, känsliga tår. Jag klarar inte av att vänta, att bli tagen för given, att bli minsta lilla kränkt.. jag minns inte ordet för det, men tänk er en katt med fruktansvärt mycket värdighet. Om man någon gång skrämmer den, glömmer ge den mat eller inte släpper in den på en gång så går den med huvudet högt och vägrar låta sig klappas på flera dagar. Den visar sin värdighet och markerar att den blivit kränkt. Jag känner mig sån, trots att jag inte alltid vill. När någon kommer mig inpå livet, inpå mitt revir, är det respekt och värdighet som gäller. Jag kan inte hjälpa det, men jag tar så himla illa upp för moraliska felsteg gjorda av andra mot mig. Mina bröder är mina bröder. Mina föräldrar är mina föräldrar. Mina vänner är mina vänner. Min pojkvän är min pojkvän och alla andras "bästa killkompis". Just så känns det just nu.
Och dagen i skolan gick rätt så fort. Först hade vi matte i två timmar, vilka jag utnyttjade till att göra hela dagens matteläxa på eftersom det var plättlätt :) hehe, Fysiken blev desto svårare, det där med elektriskt fält och dess formler är verkligen inte min grej, än så länge. Men äntligen förstår jag sambandet och vad det är för något. Jag ska alldeles strax sätta mig och skriva rent gårdagens och dagens anteckningar och vara ambitiös..
Efter skolan åkte jag till stan och impulsköpte dyra maskeradsaker till helgen, läste sedan på kvittot att det inte var någon bytesrätt eller öppet köp! Panikslagen ringde jag till mamma för att konsultera. Hon fick mig lugn igen, så jag åt i stan och åkte hem sen. Provade min outfit och konstaterade att det nog blir rätt bra. Bytte om och satte mig vid datorn och BAAAAANG. Bombnedslag igen.. känslorna bubblar över och jag går från rätt så glad till mordisk på ett ögonblick. Varför?
Ibland känns det som jag talar för döva öron. Du är för blind för att se och för ignorant för att upptäcka vad jag menar. Och trots att jag uttalar vad jag säger och känner i klara ord går mitt budskap aldrig fram. Varför? Jag har gjort det här så många gånger nu, har bråkat med alldeles för många om för mycket för att fortsätta. Jag bryr mig mindre och mindre och den där negativa synen jag hade på folk när jag var yngre, som inte brydde sig om saker, som slutade kämpa, börjar vända allt mer. Jag borde kanske ge med mig, kanske låta mig själv bli överkörd. Men än så länge så styr känslorna för mycket för att låta det hända. Jag är väl för känslig helt enkelt.
Pappa sa en gång en vettig sak när mamma hade sagt något ytterst lite kränkande, och jag blev helt galen och sur och vägrade prata med henne. Jag hörde hur mamma sa till pappa att "vad gör jag för fel?". Pappa frågade då mamma "Anna och Björn har jäääävligt känsliga tår, har du inte förstått det?" Och det är vad jag har, känsliga tår. Jag klarar inte av att vänta, att bli tagen för given, att bli minsta lilla kränkt.. jag minns inte ordet för det, men tänk er en katt med fruktansvärt mycket värdighet. Om man någon gång skrämmer den, glömmer ge den mat eller inte släpper in den på en gång så går den med huvudet högt och vägrar låta sig klappas på flera dagar. Den visar sin värdighet och markerar att den blivit kränkt. Jag känner mig sån, trots att jag inte alltid vill. När någon kommer mig inpå livet, inpå mitt revir, är det respekt och värdighet som gäller. Jag kan inte hjälpa det, men jag tar så himla illa upp för moraliska felsteg gjorda av andra mot mig. Mina bröder är mina bröder. Mina föräldrar är mina föräldrar. Mina vänner är mina vänner. Min pojkvän är min pojkvän och alla andras "bästa killkompis". Just så känns det just nu.
Kommentarer
Trackback
