Livet är ett äventyr

Och dagen började ju bra, ÄNDA ifrån början. Somnade kanske vid 2-3 tiden inatt.. om det inte hade varit för att våran lab hade gått åt helvete i veckan så hade jag fått sovmorgon till 13:15 men icke, fick slita upp mig vid 8tiden. Och sliten var jag. Åt lite frukost, orkade inte fixa lunch så slängde iväg mig på pendeln och började läsa "Snabba cash". Sjukt bra bok! Men labrapporten gick inte framåt och alla mina labkompisar "försov sig" haha ;D neerå, det gjorde dom säkert. Men ändå :) Så jag satt och pluggade en stund, ensam vid ett bord. Kändes som alla stirrade på mig. Är liksom inte van vid att vara såhär blyg och ensam, men det ger sig väl! Sen började den välbehövda fysiklektionen som jag anstängde mig till tusen på för att förstå, och jag förstod allt. Men sen säckade hela jag ihop, fick ångest och i och med det ont i nacken, ryggen, musklerna, käkarna.. ni vet. Man vet inte varifrån träningsvärken kommer tills man inser att det sitter i psyket. Har en sån period just nu, mår inge vidare rent allmänt. Såå det blev en halv mattelektion för att sen glida hem på pendeln igen. Handlade en massa mat, käkade.. kollade tv. Käkade igen.. och nu har jag duschat och sitter här igen. Jag saknar närhet så det gör ont i hela kroppen. Saknar Freddie & kissen, familjen, vännerna, Micke.... men framförallt Axel. När man får tid att reflektera över allt så är det det ända jag gör. Ingen vet om något här, och det är både bra och dåligt. Därför att ibland vill jag prata om det, oftast inte, men ibland vill jag höra att någon annan känner samma sak. Och det finns garanterat någon runt om mig nu som gör det, men det är inget man slänger ur sig över en kopp kaffe två veckor in i en bekantskap. "By the way, min ena bror är död!" När någon frågar (och tro mig, det har hänt ett antal gånger bara här i Sthlm) så säger jag att jag har två bröder. Det har jag ju också, det är inte lögn. Den ena råkar inte vara i livet bara. Men jag älskar honom ändå, och vi har så mycket gemensamt än så länge. Jag har ju faktiskt växt om honom nu. Herregud det var mer än två år sen! När ska smärtan släppa?? Varje gång jag tänker på det så krampar det i käkarna, tröttheten lägger sig och skuldkänslorna piskar mig i ansiktet. Jag är fortfarande förbannad för allt. Och jag vet att ni har läst det här hundratals gånger, men förstå då hur många gånger jag tänker det på en dag. Syndabock nummer 1: "Läkaren" på Brickegården som inte ens kunde undersöka ordentligt utan bara suckade och rekomenderade motion, trots att Axel hade återkommande näsblod, migrän svimanfall och små febertoppar. Syndabock nummer 2: Jag. JAG gav honom blodförtunnande vilket garanterat var en stor anledning till att han dog och inte bara fick en hjärnblödning. JAG som inte heller trodde att det var så allvarligt när han greppade papperskorgen och kaskadspydde och försökte hulka fram "Ring ambulansen" mellan spyorna. Jag ringde pappa, hur jävla förbannat korkad i hela jävla huvet får man bli?!?! Jag till och med hämtade dojjorna och lät honom gå nerför trappan själv när ambulansen kom.
Slutsats: Jag måste vara iskall och sjuk i huvet.
Fan, om jag kunde göra om den där sista veckan. Jag skällde, lånade pengar och var allmänt störande mot dig. Jag vet att det är lätt att vara efterklok och allt det där, men jag borde inte varit så barnslig i alla fall....