Livet är ett äventyr

Imorrn bitti äre dags för champagnefrulle och heela kitet! Tack vare min kära mor är jag inte särskilt taggad.. jag är så trött på att vare omgiven av idioter.
   Och jag har så svårt att se alkoholism som en sjukdom. Ena dagen kan man bestämma sig för att vara nykter och sedan vara det, och andra kan man supa ner sig totalt och ställa till värsta livet.. eller bara helt enkelt sitta i ett hörn och fnissa och vara allmänt irriterande. Vet ni var det värsta är? Lögnerna och förnekelsen. "Vad har jag gjort för fel?" Den frågan har jag fått ett oräkneligt antal gånger genom åren. Och alla anledningar till försök att rättfärdiga hela skiten. LÄGG AV! Jag har alltid kunnat sätta mig in i andra människors situation och på något sätt förstå trots att jag själv aldrig varit med om det. Okej, jag är inget barn längre.. men jag kan verkligen inte förstå hur en förälder kan supa sig dyngrak gång på gång inför sina barn. Det hade varit en sak om inga problem hade uppstått, men spritfrukost varje dag är fan inte normalt. Det är inte heller normalt att slå sig sönder och samman på fyllan. Hjärtat har stannat på mig hur många gånger som helst när jag hört alla skrik eller brak. Inte särskilt kul är det heller när det blir ombytta roller, barnen blir föräldrar och föräldrarna blir bångstyriga, fulla fjortisar. Det är också en sak att ta hand om sina fulla polare. På något sätt är det mer acceptabelt att se sin jämnåriga kompis supa sig redlös än en vuxen människa. Åh jag hoppas att jag blir en bättre förälder om jag nu någonsin får några barn, stackars jävel.
  Jag är härdad, det är jag verkligen. Men jag orkar inte mer. Ge mig ett tryggt hem med någon som bryr sig på riktigt, gärna snart... en kram hade inte heller suttit fel idag.
 
Såå nu ska jag verkligen försöka hitta någon som kan göra mig på bättre humör, det brukar inte vara så svårt. Slänger med en bild från igår också, kalla mig ers höghet ;)