Och varför kan inte jag minnas dom fina studerna?
Jag tänker på honom, varje dag. Men numera är det ett okänt begrepp mer än min egen bror. Det var så länge sen nu, jag minns inget annat än dom där tre dagarna när allting hände. Jag minns knappt hans röst längre eller hur han luktade. Någonting jag minns är känslan av att ha min hand i hans. Det var det sista jag gjorde på sjukhuset och inbillade mig att han kramade den. Sjuksköterskan bara log... skärmen visade på absolut noll i hjärnaktivitet men hon förklarade att vissa nervryckningar kunde förekomma ändå. Det var alltså inget viljestyrt, tack för den.. kärring. Och jag kan bara känna ilska och hopplöshet, det finns inga fina stunder i minnet liksom. Alla pratar om att man ska minnas personer med glädje men hur fan ska det gå till när det ända man gör är att sakna den där underbara glädjen som man så naivt tog för givet eller inte alls uppskattade när den fanns där. Trots detta har jag svårt att uppskatta mina föräldrar. De finns där hela tiden, vi bråkar och stör oss på varandra trots att jag bara vill visa hur mycket jag egentligen älskar dom. Annat är det med Björn, honom har jag nog aldrig känt den där ilskan emot. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror och hoppas att vi har något gemensamt.
Och jag låg och tänkte på Mayvår igår. Jag minns hennes leende, varje gång hon skrattade och sa "jaa LILLA, anna", pillade mig i håret eller planerade utflykter. Men sen kommer såna där skräckbilder upp igen. Jag träffade henne bara några veckor innan hon dog och det var ingen glädje i den synen. JÄVLA LÄKARJÄVLAR !! Fyfan va jag hatar er !!
Och jag vet att man inte ska tänka så, men jag ser kistorna. Jag ser dom öppnas och det är nya skellett varje gång. Ibland är det Axel som bara sover. Ibland är det en uppsprätt Axel med öppna ögon. Ibland är det bara ett skellett med en ring om fingret. Jag vill minnas hur du var när du levde, eller ännu bättre.. jag vill ha er tillbaka.
Eller nej förresten, jag vill inte minnas alls.. det skulle vara så mycket lättare då.
