Livet är ett äventyr

Jag tror att jag brukar känna mig fruktansvärt trygg i mig själv rent allmänt, för nu när det inte känns bra så känns det så tydligt. Det började i lördagskväll. Jag och Anna drog igång en av alla spontanfyllor vi har dragit på oss genom åren. Oplanerat och sjukt onyktert. Ett par öl hemma hos Anna, förfester hos Annas förra klasskompisar med en massa skönt folk.... och så statt på det? Allt var bara så väldigt roligt tills vi kom till statt, för då kommer luckorna. Och mitt obehag börjar i samma sekund som jag inser hur full och jobbig jag är. Det kröp över mig resten av kvällen, åkte hem och sov ovanligt gott. Söndagen var jag bara väldigt deprimerad och bakis. Har insett hur fet jag har blivit de senaste veckorna och bestämde mig för att åka med Becca, Emelie och Frida till Örebro så att jag kunde köpa ett par jeans som passade för tillfället tills jag kommer tillbaka i form. Inte ens de största storlekarna passade. Så imorse började bantningen lite smått. Jobbjobbjobb hela dagen, har mått piss på alla plan.... sen kom Amanda hem.
   Vi åkte till djerfstugan och pratade om det gamla vanliga. Vi skulle bada men ångra oss, så det blev donkan o hämta Anna istället. Så blev det husesyn för Amandas del. Riktigt nice hus dom har köpt! Sen gav Amanada och jag oss hem och dunkade skitmusik.

De sista raderna där ändrade min inställning lite, mitt självhat har gått ner igen och ska försöka komma upp imorrn och gå en långpromenad med Freddie innan jag målar klart trappan. Imorrnkväll blir det jobb för fulla muggar.

BTW, körkortet fixade jag i torsdags också, FRIHET!