En trängd katt
DET, är vad jag känner mig som. Har ni någon gång haft den där känslan, då ni bara vill greppa en kedje med ett stooort järnklot på och svinga det runt, runt så att alla människor och problem bara flyger ur vägen, så att man kan fly fältet och gömma sig där det känns bra? Jag vill gråta floder utan att någon ska se och fråga en massa saker. Jag vill bara skruva tillbaka tiden typ två år, om inte ännu mer.. och ha all den kunskap jag har nu. Jag BORDE ha lyssnat bättre. Jag skulle ha visat min kärlek och uppskattning bättre till min familj och min vänner. Istället flyger jag fortfarande omkring som största egoisten.. eller är man egoist när allt man gör inte gör någon något gott, inte ens en själv? Jag ger tid åt saker som ingen njuter av.. kollar på tv, äter.. går i skolan, tränar. Inget av det gör mig glad eller lycklig, inte heller någon annan.. mer än mamma och pappa förstås.
Jag grubblade över det imorse. Vad spelar det för roll att jag sliter livet av mig på alla betyg, går i skolan dag ut och dag in i tiotals år när ingen får ut något av det mer än rent tidsfördriv? Jag är det ända av tre syskon som lyckats komma upp till trean på gymnasiet. No offence Björn, tvärt om, jag är stolt över att du vågade hoppa av trots mammas o pappas eviga tjat och bara gå din egen väg. Och det var faktiskt inte Axels fel att han inte gick klart, alla vet att han var mycket duktigare än jag i alla fall. Men vad spelar det för roll att de hade rimliga skäl att hoppa av när mamma tittar på mig med de där BESVIKNA ögonen och säger "Din student är den ända student jag kommer att få gå på." Precis som om jag skulle vara på väg att bara skita i allting. De har sällan gett mig stöd i skolan, tvärt om. Ändå har jag tamejfan lyckats komma så här långt med betyg som heter duga, och detta HELT på egen hand. Men trots detta tjatar de tio gånger om dagen "gör du dina läxor?", "du är jämt ute och springer, hinner du verkligen med skolan?". Jag är trött på det här! Men det ger mig ingen rätt att lägga ner, dessutom är jag faktiskt inte helt körd i huvet. Usch..
Tror det är hormoner blandat med viktökning som härjar, ska dra ner på choklad, glass och donkan.. så ska jag nog komma ner lite drygt 8 kilo till sommaren. Vi får väl se!
Nu blir det telen med Mikey en sväng, sen Criminal Minds eller hur det stavas..Pusssshej
Jag grubblade över det imorse. Vad spelar det för roll att jag sliter livet av mig på alla betyg, går i skolan dag ut och dag in i tiotals år när ingen får ut något av det mer än rent tidsfördriv? Jag är det ända av tre syskon som lyckats komma upp till trean på gymnasiet. No offence Björn, tvärt om, jag är stolt över att du vågade hoppa av trots mammas o pappas eviga tjat och bara gå din egen väg. Och det var faktiskt inte Axels fel att han inte gick klart, alla vet att han var mycket duktigare än jag i alla fall. Men vad spelar det för roll att de hade rimliga skäl att hoppa av när mamma tittar på mig med de där BESVIKNA ögonen och säger "Din student är den ända student jag kommer att få gå på." Precis som om jag skulle vara på väg att bara skita i allting. De har sällan gett mig stöd i skolan, tvärt om. Ändå har jag tamejfan lyckats komma så här långt med betyg som heter duga, och detta HELT på egen hand. Men trots detta tjatar de tio gånger om dagen "gör du dina läxor?", "du är jämt ute och springer, hinner du verkligen med skolan?". Jag är trött på det här! Men det ger mig ingen rätt att lägga ner, dessutom är jag faktiskt inte helt körd i huvet. Usch..
Tror det är hormoner blandat med viktökning som härjar, ska dra ner på choklad, glass och donkan.. så ska jag nog komma ner lite drygt 8 kilo till sommaren. Vi får väl se!
Nu blir det telen med Mikey en sväng, sen Criminal Minds eller hur det stavas..Pusssshej
Kommentarer
Trackback
