Livet är ett äventyr

Allting var så lätt när känslorna nådde en viss gräns, nu är dom där på högsta nivå hela tiden. Jag bröt ihop redan imorse. Jag vill inte lämna min familj och mina vänner längre, därför att det känns inte som att jag kommer att bli accepterad igen. Jag vill inte förlora dom få jag faktiskt har, särskilt inte nu när det börjat bli bättre hemma. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur känslorna. Förr gick det bättre när jag skrev av mig, men nu finns det alldeles för mycket där inne för att något ska verka rimligt. Jag ska beskriva ett tankeschema jag får numera, dag ut och dag in, när jag slappnar av. Det kan vara en tanke eller ett ljud som stör mig. Det här som stör mig ser jag som en pusselbit i huvudet som inte vill lägga sig. Precis som en magnet som retarerar eller vad det heter. Jag mår illa, och kan irritera mig sönder på något som egentligen är en struntsak. Allting är bara så himla mycket värre med den tanken.
   Och för att klaga lite mer, så sitter jag i en stökig etta i Sollentuna med deppmusik på högsta volym. En tanke ger jag min lilla mamma och pappa, som inte gillade att jag flyttade. Tusen tankar ger jag mina älskade bröder, Axel och Björn, som jag alltid kommer att ägna mest tankeverksamhet åt. Det är två år sen nu, Axel, och det gör lika ont. Det är också en sådan där tanke som brukar komma upp i huvudet. Det är ett problem som inte går att lösa, han kommer inte tillbaka, och det gnager inom mig. Jag är fortfarande arg, så jävla arg att ingen gjorde nåt. Att ingen lyssnade på honom, att jag inte trodde på honom.. att jag gav honom den där jävla aspirinen. Han kunde kanske ha levat annars? Faaaan också.