Och när livet är som allra värst att leva...

då finns dom där! De små guldkornen som gör att man står ut. Jag står inte upp av mig själv, och med risk för att få detta att se ut som en fjollig fjortisblogg ska jag försöka förklara min tacksamhet till vissa personer.

    Har ni någon gång tyckt sådär riktigt synd om er själva? Man tycker att alla andra bara tänker på sig själva och att man själv minsann är så duktig och bra på alla sätt o vis. Det kommer sådana perioder i mitt liv och det är då jag inte längre står för allt jag vill. Igår fick jag nytt ljus över vardagen.

Rebecca Wedenmark Johansson
, när jag som mest behövde det öste du uppskattning och fina ord över mig. Pekade på alla bra egenskaper och berättade att du var stolt över mig. Du berättade hur du brukade dra mig som gott exempel inför andra och andra saker som jag aldrig trodde att andra tänkte. Nu kan jag fortsätta att stå för alla de där bra sakerna, därför att jag vet nu att det finns någon där ute som uppskattar det. Det känns så himla bra.
   Och de där dagarna när man bara inte orkar.. perioderna då man kämpar för att över huvud taget klä på sig på morgonen, det är då Becca lyser med sin närvaro. Det är okej att vara sig själv, att inte hålla på och vara duktig med pengar, skolan osv. Det är bara att lägga sig på soffan och kolla på nåt meningslöst på tv, käka en massa onyttigt o svindyrt godis, skratta bort problemen i skolan eller varför inte köpa på sig elva liter vin och dansa på borden? Det är dom där tilllfällena som gör att man orkar vara duktig sen. Tack för att du finns!

Och alla andra vänner som gör mig glaaad ska få en hedersplats, nämligen på min lilla blogg ;) Här är några av dom som är aktuella: Anna Broström, Amanda Boman & Sabina Bertilsson.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0