I don't wanna be in love.
Metro Station-I don't wanna be in love. http://www.youtube.com/watch?v=bZtIC510UkQ
Den här låten beskriver min situation så sjukt bra just nu! För en vecka sen mådde jag bra av den men den senaste veckan har modet svikit och ångesten krupit på mig som aldrig förr! Det finns inget så mycket jag ångrar som dom fyra senaste månaderna av mitt liv. Jag kunde ha tagit tag i mina förbannade jävla problem själv istället för att dumpa min pojkvän och gömma huvet i sanden. Nån gång blir man tvungen att ta tag i allt, och det verkar vara just nu. Sitter uppe på nätterna och koncentrerar mig på att andas, koncentrerar mig på att försöka inse att det är slut, att det kanske finns mer i livet.. men just nu finns det inte det! Och jag har inte tid att vila och prata med någon om det och sånt, jag måste härda ut till studenten. Efter studenten kan jag ta itu med alla psykiska problem. Det MÅSTE gå att skjuta upp dom. Men det är väl som allt annat, att när man väl kommet till skott med nånting är det för sent. Man saknar inte kon förrän båset är tomt osv.
Jag ska tala om en sak för er, hur det känns.. att vara den där bitchen som alla suckar åt. Hjärtekrossaren.
I skolan går det skit, kurvan pekar brandt nedåt. Mamma och pappa suckar åt mig varje morgon, säger att jag "borde nog inte gjort så" eller att "är det inte lite för sent att..." .. såna saker som jag inte kan göra något åt. Vi bråkar. Helst av allt ska jag inte ha några vänner eller pojkvän alls eftersom att det kan störa mina studier. Jag ska bli rik och framgångsrik, smart osv. Livet traskade på. Sen kom han som ett stjärnskott och allting kändes RÄTT! Det spelade ingen roll hur många gånger vi bråkade, det kändes rätt hela tiden. Jag älskade och älskar honom från djupet av mitt hjärta. Men ibland tappar man kontrollen. Det är HAN ett levande bevis på. Och det är okej. Det gör vi alla ibland. Jag förlät dig. Men under som där perioderna när du inte svarade, när du var full och dum så nämnde jag inte det för någon. Jag härdade ut varje natt och gick till skolan varje dag. Jag trodde att du skulle dö varje gång men lyckan och euforin jag kände varje gång allt löste sig kompenserade för allt det onda. Och vi gick vidare, varje gång. En dag, när mamma o pappa har gett mig pikar varje dag i tre månader orkade jag inte mer. Jag blev övertygad om att jag inte orkade mer, ärligt talat hade jag tänkt att ge upp helt.. allting. Men jag kunde inte. Så jag gjorde slut istället :'( Jag var sur, ledsen, beklagade mig hos alla.. och ändå var det ju mitt beslut och mitt fel! Och nu efter ett underbart halvår utan problem kändes det extra jävligt att svika dig. Men jag orkade inte med pressen.
Nu skiter jag i vilket, jag älskar dig. Men nu är det för sent.. Förlåt.
Den här låten beskriver min situation så sjukt bra just nu! För en vecka sen mådde jag bra av den men den senaste veckan har modet svikit och ångesten krupit på mig som aldrig förr! Det finns inget så mycket jag ångrar som dom fyra senaste månaderna av mitt liv. Jag kunde ha tagit tag i mina förbannade jävla problem själv istället för att dumpa min pojkvän och gömma huvet i sanden. Nån gång blir man tvungen att ta tag i allt, och det verkar vara just nu. Sitter uppe på nätterna och koncentrerar mig på att andas, koncentrerar mig på att försöka inse att det är slut, att det kanske finns mer i livet.. men just nu finns det inte det! Och jag har inte tid att vila och prata med någon om det och sånt, jag måste härda ut till studenten. Efter studenten kan jag ta itu med alla psykiska problem. Det MÅSTE gå att skjuta upp dom. Men det är väl som allt annat, att när man väl kommet till skott med nånting är det för sent. Man saknar inte kon förrän båset är tomt osv.
Jag ska tala om en sak för er, hur det känns.. att vara den där bitchen som alla suckar åt. Hjärtekrossaren.
I skolan går det skit, kurvan pekar brandt nedåt. Mamma och pappa suckar åt mig varje morgon, säger att jag "borde nog inte gjort så" eller att "är det inte lite för sent att..." .. såna saker som jag inte kan göra något åt. Vi bråkar. Helst av allt ska jag inte ha några vänner eller pojkvän alls eftersom att det kan störa mina studier. Jag ska bli rik och framgångsrik, smart osv. Livet traskade på. Sen kom han som ett stjärnskott och allting kändes RÄTT! Det spelade ingen roll hur många gånger vi bråkade, det kändes rätt hela tiden. Jag älskade och älskar honom från djupet av mitt hjärta. Men ibland tappar man kontrollen. Det är HAN ett levande bevis på. Och det är okej. Det gör vi alla ibland. Jag förlät dig. Men under som där perioderna när du inte svarade, när du var full och dum så nämnde jag inte det för någon. Jag härdade ut varje natt och gick till skolan varje dag. Jag trodde att du skulle dö varje gång men lyckan och euforin jag kände varje gång allt löste sig kompenserade för allt det onda. Och vi gick vidare, varje gång. En dag, när mamma o pappa har gett mig pikar varje dag i tre månader orkade jag inte mer. Jag blev övertygad om att jag inte orkade mer, ärligt talat hade jag tänkt att ge upp helt.. allting. Men jag kunde inte. Så jag gjorde slut istället :'( Jag var sur, ledsen, beklagade mig hos alla.. och ändå var det ju mitt beslut och mitt fel! Och nu efter ett underbart halvår utan problem kändes det extra jävligt att svika dig. Men jag orkade inte med pressen.
Nu skiter jag i vilket, jag älskar dig. Men nu är det för sent.. Förlåt.
Kommentarer
Postat av: Sofia
Du skriver så otroligt bra, jag är fast vid din blogg. Och kämpa Anna, du är såpass stark och klarar det. Du skall se på den ljusa sidan hela tiden oavsett hur svårt det än är, okej du kanske redan gör det men ville bara säga det. Finns här för dig, kramar! <3<3 ta hand om dig, saknar dig!!
Trackback
