Livet är ett äventyr

Heeej allihopa! ;D (Låter precis som om det är många som läser, men jag har ingen aning. :) )
Idag bär det av till Loka med mina kära väninnor, hihi! Jag hoppas på en rolig&skön helg med en massa avslappnande skratt o sånt, precis som förr. Ni är verkligen mina rötter som jag aldrig kommer att växa ifrån, möjligtvis att ni växer ifrån mig då..men ni blir aldrig av med mig! ;D Sååå jag tänkte bjuda mina små vänner på mat idag innan vi åker upp. Amanda va lite lagom skeptisk till mina köttbullar o pasta men jag har näst intill tvingat dom nu(A) Ska ringa AnnaPanna här strax och informera om läget ;D
  Min kära far åkte iväg till läkaren imorse med en knöl i ryggen, och jag hoppas för mitt liv att det inte är något allvarligt. Det skulle liksom vara så typsikt bara. Grädden på moset typ. Fast på det där förbannade moset ligger just nu inte bara grädde utan en massa majonäs och smör typ..om ni förstår vad jag menar..men men! Ska ringa honom här strax och se vad det var för något.
  Och jag är glaaad att vara vän med Mikey ;D Det känns bara väldigt bra och det kanske är precis det som behövs för att jag själv ska kunna "gå vidare". Vad det betyder i praktiken, har ni inte ett dyft med att göra, så det så! ;D hihi

  Nu till något mer ledsamt.. eller är det sorgligt? Jag drömde om Axel inatt. Jag minns att det var något konstigt med mina kläder, antingen så var dom smutsiga eller så satt dom bara väldigt konstigt. Och jag minns att jag fulkomligt ignorerade allt annat när jag såg honom. Han var liten.. inte pytteliten alltså men han var kortare när jag såg honom på avstånd, såg nästan ut som när han var i 14-15årsåldern. Jag liksom hoppade fram till honom med alla krafter jag hade eftersom kläderna på något konstigt sätt tog emot. Sen kramade jag honom, han log. Ni vet när man har varit orolig ett längre tag, det är något särskilt som bekymrar en. Sen kan man få ett besked eller något som gör att oron bara släpper. Så kändes det! Det var en typisk Axelkram som jag kan leva på länge. Jag ville gråta av lycka och jag kände verkligen att jag levde på något sätt. Jag minns att jag var skeptisk till att han faktiskt stod där, det kunde ju inte vara sant? Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det, han var där. Och det var det som betydde något. Och jag har tänkt på det där idag.. är det Axel som hälsar på från någon annanstans eller är det bara mina fantasier som väcker gamla minnen? Det sistnämna låter mer som en logik jag skulle ha användt i vanliga fall. Men när det gäller Axel vill jag bara tro att han inte bara är en ruttnande kropp under jorden!! Han finns, frisk och lika glad som han brukade vara.. någon annanstans.. han bara väntar på att vi ska leva klart och sedan fortsätta livet med honom. Han är förmodligen i Axelania. Jag hoppas det.
  Axel, vi kommer.. vi ska bara leva klart! <3