Livet är ett äventyr

Igår sa mamma att Leif och Alvar ska komma upp hit till Påsk. Jag tyckte det skulle bli kul att träffa dom igen, men tänkte inte så mycket mer på det just då. Igår när jag skulle sova, kom jag att tänka på Mayvår. Det kommer fortfarande tårar av att tänka på henne. Varför just hon?! Det är få människor som lever av glädje för andra människors vinster och lever nöjd och glad med sig själv. Hon hade ett lugn som smittade av sig. Jag saknar henne!
  Till slut somnade jag i alla fall. Men tankarna har inte släppt mig än. Och nu fick jag syn på dagens horoskop för oxen:
"Försök att göra nånting annorlunda i dag. Du vill lära dig nåt nytt. Livet ska ju vara ett äventyr!"
Det är precis som hon visste hur jag kände igår, och ville ge en påminnelse om att hon faktiskt finns där.."Livet är ett äventyr!" var precis vad hon lärde mig. Och jag har varit glad ända sen jag insåg det! Vet inte om jag gråter för att jag är ledsen eller om det är för att jag är lycklig. Hur som helst behöver man få gråta ibland.

  Idag var det friluftsdag i skolan. Kom dit strax efter 10 och spelade basket, fotboll och lite innebandy med 3orna och Jennie innan min arm nästan dog. Det kändes som den gick ur led eller nåt, tror det är på grund av träningsvärken som jag fick av Body Pumpen igår. Den var inte o leka med! Alla stod med minst 5 kg på varje ände av stången o svettades som grisar, vilket man kan förstå. Det roliga var att jag stod med typ 1 kg på varje ände och svettades lika mycket!

  Jag har en oro som ganger i magen. Allt om min framtid! Jag är stressad för att jag inte har något säkert sommarjobb än, för att mina betyg ska gå åt helvete så att jag inte kommer in i Västerås, för mig mage som bara växer, för kärlek, familjen, traktorkortet, pengar mm. Det känns liksom som att det är för mycket för att över huvud taget oroa sig för. Jag skulle behöva en personlig assistent som tvingar mig att plugga när jag måste och sånt. Eller att man nån jävla gång fick ett uppriktigt "Va duktig du är!" av mamma o pappa. Jag känner mig hopplöst osynlig just nu.

  Imorrn är det i alla fall studiedag. Ska gå upp tidigt och plugga det jag måste, sen ska jag försöka göra nåt vettigt av dagen. Kanske åka en sväng till Örebro?

  Usch det ända jag vill ha är en varm, stadig kram och någon som säger att det inte är någon fara, att allt löser sig, att jag inte ÄR lat och oduglig och att jag aldrig kommer bli lämnad ensam. Men det finns ingen som kan lova dom sakerna, vad som helst kan hända....men en kram vill jag i alla fall  ha. Måste lägga mig o tänka på nåt annat.

Btw, kommentera gärna så jag vet vilka som läser.