Ensamheten
Ibland blir jag rädd för mig själv. Till exempel när jag upptäcker att jag pratar med mig själv. :S Igår när jag cyklade hem från kanoten började jag till och med sjunga o skratta för mig själv! Kom fram till att jag spenderar alldeles för många timmar i ensamhet. Jag har alltid den här känslan av att det är något jag har glömt. När jag har suttit o pratat i timmar med någon, har jag fortfarande inte fått fram det jag skulle få sagt. Vad är jag rädd för? Varför är jag rädd? Är jag rädd? Eller vad är det med mig?
Jag tror det handlar om det faktum att jag har kört fast i livet. Ingenting går framåt. Allt står stilla eller bara blir värre. Och det stör mig nåt enormt att jag VET att det fortfarande är mina föräldrar som är det största hindret för mina drömmar. Det spelar ingen roll vad jag vill, det är alltid FEL! Man får den där besvärade minen. Som när jag sa att jag skulle ta traktorkort.. "Det är ingen som jag tänker sponsra i alla fall ....o du ska inte tro att du kommer få nån traktor heller!" När jag har sagt att jag har fattat det, och att jag faktiskt fixar det själv om det ska va nödvändigt. Då är det plötsligt ett annat argument. "Du ska inte tro att vi släpper ut dig på vägarna!" ?! OKEJ, men vad ska jag göra då? Snälla kan inte nån bara komma med ett förslag i så fall?! Jag vill bara vara jag fullt ut och inte rätta mig efter andra hela tiden .. Jag kanske bara inbillar mig men ibland känner jag mig bara så jävla överkörd, som ett jävla offer ..
