Jag vill för mycket.
....såhär hopplöst och tomt. Rastlöst och jobbigt. Det känns som om jag står och skriker utan röst. Som ett litet barn. Jag får inte fram det jag vill få fram, vet inte hur jag ska formulera orden för att bli förstådd eller ens hörd. Jag sitter på mitt rum, slår på datorn, lyssnar på musik, lägger mig i sängen, somnar .... vaknar för att sedan somna igen på grund av alla irriterande tankar på livet i största allmänhet. I bästa fall kan jag gå upp, gå ner till mamma och pappa om jag kommer på något som jag vill få sagt, visa eller bara få inspiration att hitta på något. "Mamma ...." "Oh va bra! Då kan du plocka undan det här, göra de, tvätta där, stryka dom här, sy dit dom här o du som endå är så bra på det här kan väl göra det också?" (suck av en skitsamma-tanke) "mm visst" "O kolla vad JAG köpte! Fin va? Det här ska JAG göra imorrn o JAG ska ha så kul men gud vilket stressigt liv JAG har!" (Då måste man hålla med och gärna kommentera) "Mamma, får jag...." "Nej, absolut inte! Det måste jag absolut säga nej till, förstår du väl? Du är bara 15 år Anna...." Ungefär där brukar jag stänga av och fråga mig själv hur mycket jag vill det jag nyss har frågat. Hela livet är egentligen en enda stor Skit-samma-tanke när det gäller vad man får och inte får göra. Egentligen gör jag precis som jag vill, jag vet om det, men av någon jävla anledning tänker jag skitsamma och slår bort mina drömmar för att göra någon annan tillfredställd. Det hela brukar sluta med att jag går upp och lägger mig igen, för att fundera och grubbla ännu mer på min tillvaro.
Varannan minut, kollar jag på mobilen, kollar till datorn, men aldrig finns det någon där. Det måste finnas någon slags vändning i livet.
Hej Anna! Blir så ledsen när jag läser dina inlägg. Har just läst dem alla i sträck (du är jävligt duktig på att skriva för övrigt, men det har du iofs alltid varit). Du verkar så olycklig. Varför händer dåliga saker bra människor? Som tex Axel och Mayvor. Och du och deras närastående som får leva kvar med alla frågor och all sorg. Jag hade varit ett vrak kan jag ju lova. När jag läser dina inlägg inser jag vilken jävla tur jag har, vilket privilegium att inte bära på liknande sorger som du. Det är synd att vi inte träffas längre. Du har ditt och jag har mitt. Men glöm aldrig att det bara är att ringa om du vill prata, eller vad som helst. Jag kommer i alla fall den 17:e när du fyller år :) Hoppas att livet rullar på relativt smärtfritt tills dess. Annars får du nyttja mig. För din vän kommer jag alltid att vara, hur sällan vi än ses! Kramar
