Livet är ett äventyr

Och varför gjorde jag sådär?
   Det finns inget jag ångrar så mycket dom gångerna jag hamnar här, vilket är relativt ofta.. Det är inte bara rastlöst och tråkigt, utan också fruktansvärt ensamt och öde. I flera år har jag haft tryggheten, kärleken, vänskapen..en fast punkt i livet att bara vända sig till. Ett telefonsamtal bort. Någon jag tydde mig till och verkligen respekterade. Vart tog respekten vägen?
   Det var någonstans på vägen som jag slutade orka. Jag orkade varken ringa, svara på sms, skicka alla de där tankarna på ett litet sms på kvällen som jag alltid gjort. Jag orkade inte förklara saker som alltid varit självklara, orkade inte förklara mig för händelser som inte hade hänt, svartsjukan, distansen. Men kärleken fanns alltid där. En dag kände jag mig stark, jag tänkte igenom allt och kände mig modig. Jag trodde jag kunde leva ensam. Jag tänkte på Sabina. Sabina, du är så stark och självständig i mina ögon. Det kan ingen ta ifrån dig. Enligt mig är du alltid snygg och fräsh, har alltid pengar. Du kan prioritera, du kan ta tag i saker och du kan tillbringa någon dag med bara dig själv och kunna trivas med det. Det var så jag ville ha det. Känna mig säker med mig själv därför att jag trodde att jag inom en snar framtid skulle bli sårad igen. Och kalla mig feg och dum men jag vågade inte riskera den smärtan en gång till. Allt var redan käpprätt åt.... så varför inte ta en total omstart? Det var där det riktiga helvetet började..
   Jag har grubblat och och ångrat mig varje sekund sen den dagen. Den 14 februari, alla hjärtans dag. Jag ville inte, men det kändes som om jag inte hade något val.

Men jag finns alltid här, Michael. Jag klandrar dig inte för att du nu släppt mig helt, även fast det inte var så det skulle bli. Du är den ända som verkligen betytt någonting, och jag tror du känner likadant. Jag vill inte känna att du var en erfarenhet för livet, inte eller en vän och kärlek som kom och gick. Du var en människa som tog mig med storm, krossade mitt hjärta ett par gånger men kompenserade allting med en tillgänglighet och vänskap som slår allt annat i mitt liv. Det finns inget annat än godhet i dig. Du förtjänar det bästa men utsätts gång på gång för motgångar som inte tillåter dig att utvecklas. Jag vill så himla gärna hjälpa dig, men jag skadar dig bara. Varje dag, hela tiden. Och jag hatar mig själv för det. Snälla skicka inga mera sms där det står ordet "aldrig", därför att det här får inte vara för alltid. Jag vill att du finns i mitt liv. Du var värd varenda förbannade tår jag grät. Jag ångrar inte ett dugg att jag förlät dig. Jag ångrar allt annat. Jag förtjänar dig inte så kom inte tillbaka just nu om du vill leva med ett vrak. Det finns säkerligen någon som förtjänar dig bättre.. som jag också kommer hata ända in i själen, men det lidandet är jag skyldig dig. Förlåt för allt jag ställt till med, för alla sömnlösa nätter jag orsakade. Jag hoppas att jag någon gång får tillfälle att göra rätt för mig.
   Allt jag en gång stod för är som bortblåst. All logik är försvunnen. Antar att det är så kärleken går till. Men jag älskar dig Michael.

Och nu sitter jag här igen. Jag förtjänar det, jag behöver det säkert. Men jag är livrädd för framtiden. Tänk om jag aldrig mer får uppleva den där glädjen vi hade tillsammans. Ingenting blir bättre, smärtan ökar för varje dag som går. När vänder det? Hur länge står man ut?