Livet är ett äventyr

Ibland händer det, eller ofta händer det, att när jag pratar inför eller med någon eller några känner att jag tappar kontrollen på lyssnarna. Jag tappar tråden eller de som lyssnar känner inte riktigt samma sak inför mitt prat som jag. Då slutar jag prata, känner att jag har misslyckats.

Och det är inte för att jag är av någon speciell kategori som folk gör såhär. Inte för att jag är tjej eller för att jag är ung eller råkar vara mindre respektingivande, utan för att jag är jag. Jag fick en liten "aha-upplevelse" när jag pratade med min kära vän Axelsson i marma herromveckan. Hon sa nåt i stil med att hon inte tror på det där med att folk ibland inte lyssnar på henne för att hon är tjej, utan för att hon är hon. Sånt som händer mig och sånt som jag grubblar över sååå ofta. Blev både lite lättad och lite förvirrad av tanken. Är inte det ännu värre? Att jag inte ens har något att skylla på? Nääe..

Men däremot när jag får fel reaktion, när någon inte uppfattar det jag säger rätt. Då panikar jag.. och det har jag egentligen ingen bra lösning på.

Som nu.. här sitter vi i en grupp om sju soldater, alla killar utom jag om det nu har med saken att göra. Jag fick "förmånen" att gå en extra fordonsutbildning på tgb11-20. Jag är mer än nöjd.. haken var att jag missar SIBen. Och nu tittar dom på mig, frågar om jag har haft "roligt".. frågar lite om vad som händer imorgon osv. Känns ungefär som när en förälder pratar med sitt barn som kommit hem från dagis. Med all rätt kanske? Fordonsutbildningen är visserligen heltid, men den e rätt seg jämfört med det som de andra håller på med. Men det var ju inte som om jag hade något val?


-----

I matsalen idag pratade vi lite om det kommande 23:e kompaniet.. vilket kommer att innebära en hel del utlandstjänst för de rekryterade. Jag har inte varit speciellt inne på det innan.. vi har ju inte fått någon speciell information och ansökningsdatumet gick tydligen ut herromdagen? Men ju mer vi pratade om det, desto mer insåg jag någonstans att det kanske var det jag borde göra.

Vad går livet ut på? Att man ska få resa och uppleva världen, ligga på stränder, hoppa bungy jump, simma bland delfiner? Ja kanske.. men blir inte livet lite mer värt att leva om man får leva någon annans verklighet också? Att man får stå någonstans, försvara, patrullera.. hela tiden rädslan att få huvet bortblåst, vara på hugget, kämpa för livet, för någon annans liv..

...jag skulle kanske vilja.

Det kommer stunder då motivationen flödar över!

Blev uttagen som andreförare i veckan, vilket innebär fyra hela veckor på LSS istället för SIBen i Stora sätra, vilket iofs inte är jättekul. Men det ger mig tid att fokusera på en massa privata saker. Den tiden behövde jag!

Jag har insett att det här är mitt liv och jag gör vad jag vill! Därför ger jag mig nu energi åt att fundera hur jag vill ha mitt liv. :)

Jag börjar med att röja upp och ge plats åt lite ordning i mitt alldeles egna rum.
Drar på mig ormringen för första gången och känner mig ballare än ballast! haha

Tack mamma!

Egentligen skulle jag kunna börja skriva ut namn här, det är så uppebart vad jag menar ändå. Men skitsamma..

Är det okej att önska någon smärta? Ibland blir jag så jävla hatisk att jag vill se personen lida, riktigt gråta av ångest. Det är så sjukt men jag är så trött på att inte bli tagen på allvar. Det skulle va så skönt att äntligen se att det jag säger eller gör betyder nåt. Och hur kan det bli mer tydligt än att se någon lida? Jag kanske borde söka hjälp. :) haha

Övrigt då.. nä fan. Det var nog den ända tanken jag orkar formulera idag. Burn in hell, typ.