Livet är ett äventyr

Hur svårt kan det vara att helt och hållet radera en person ut ur ens liv? Vi hade inte särskilt många gemensamma vänner, vi bodde inte i samma stad och vi delade få intressen. Men ett av mina intressen var tydligen att ta och spara hundratals bilder på oss tillsammans när vi ser lyckliga ut. Minneslapp till mig: håll dig lugn med kameran, Anna!  Sitter och grejjar med datorn och försöker ta tag i det värsta, men på internet finns det ju hur mycket som helst.. jag började nyss med dom få facebookbilderna som jag faktiskt har lagt ut. Det var plågsamt, men ytterst nödvändigt. Jag har till och med separationsångest från mina egna bilder! På bloggen kommer dom däremot få ligga kvar, den är något väldigt personligt där jag samlar minnen. Någon dag ska jag skriva ut det jag skrivit. Den innehåller nämligen den värsta delen av mitt liv hittills. Och ska förhoppningsvis även komma att innehålla den lyckliga biten också. Förtydligande: den lyckliga och ensamma biten. Just det, ensamma. För mig betyder lycka numera ensamhet. Det finns ingen som kan göra mig lycklig, det måste jag göra själv! Och jag har tagit ett stort steg i rätt riktning; jag har lyckats börja trivas i mitt eget sällskap. Jag minns hur mamma brukade prata om det när jag var yngre. När jag hela tiden stressade för att hinna springa ut till kompisar som väntade. Hon sa att jag skulle stressa mindre, att jag måste lära mig att sätta mig ner med mig själv och göra inget särskilt för att kunna vara med andra. Det är först nu som jag förstår vad hon menar. Förr blev jag ledsen när ingen ville vara med mig, nu vet jag bättre. Det är inte det att jag inte tycker om att umgås med andra människor, och även jag kan bli besviken ibland om jag inte fått träffa någon jag älskar på länge, men jag har fått lite perspektiv på livet. Jag känner att det finns viktigare saker i livet än att stressa sig igenom vardagen för att hinna göra precis allting. Jag har heller inga skyhöga ambitioner längre. Jag har kommit på att det är okej att följa sina egna drömmar och det är okej att nöja sig och begränsa sig till mindre än vad man ville ha från början. (Nu blir det här lagom luddigt men.... )

Hur som helst..

Sitter på X2000 på väg till Stockholm nu. Imorgon är det uppställning 10:00 för exercis som jag antagligen inte ens ska vara med på. Hoppas och tror att jag någon gång kommer att få rycka in istället för någon annan men har egentligen inget större behov av det. Även om jag har lite prestationsångest där i receptionen så vet jag att jag är på rätt plats i högvaktsflygeln. Jag trivs och det jag får pyssla med är ren avslappning och terapi! haha
Det jobbiga kommer på nätterna.. när man känner sig som mest ensam. Det har jag löst genom att ta med dator och böcker, men kommer förmodligen få sova lite mer.

Tillbaka till ämnet.. skulle behöva anställa en person som totalt raderar honom från alla bilder, alla nätverk, nummer, namn, vänner.. alla presenter, alla minnen, alla känslor. Även om känslorna mest har övergått till förakt så finns minnena av den känslan jag hade förut kvar. Kärlek är verkligen en drog.

Nu ska jag sätta på lite greve holm och slappna av resterande timma till Stockholm. hejhej

Bara för att illustrera rubrik, framtidsplaner och min stora tröst.. lagom fjolligt va ^^