Händelserik tid
Hm, och livet går vidare.
Kanske är det just bara för att jag slutat skriva av mig som ångesten blir så stark? Kanske inte..
Helgen var intressant, mycket dålig och mycket bra. Ska väl börja med det dåliga:
Under en ganska lång period (2-3 veckor) har jag känt mig som ett levande lik. Svartsjukan är starkare än någonsin, kan inte lita på Micke trots att jag egentligen inte har någon anledning att inte göra det. Det är någonting som säger mig att jag har missat nåt. Jag undrar bara hur det skulle gått till, så mycket som jag ringer o har mig.. Jag känner mig som den sämsta tjejer på jorden. Tolkar allting så fel hela tiden. Minsta lilla besvärade stavelse så är jag det jobbigaste människan i världen, tycker ni verkligen det? I vilket fall som helst vill jag veta nu! Orkar inte gå omkring och undra vad felet är!
Det är en massa nya tjejnamn som dykt upp från Mickes sida. De har en hel historia om hästar och fotboll, blondt hår och dessutom finns det även dom som är intresserade av honom. Och här sitter jag, 22 mil därifrån och kan inte se, höra eller kontrollera ett piss. Flippade i fredags.. orkar inte med tystnaden. Just därför var det väldigt skönt att få träffa några av alla namnen i lördags och jag kan inte säga annat än att jag gillade dom skarpt allihopa! :) Vi drack, spelade spel och pratade massor, sen skulle vi iväg till någon "Ove240" :P Några åkte bil i omgångar, men jag, Micke och ytterligare två till gick den inte allt för korta biten bort :P Även där hittade jag en massa trevliga :) Det var bara det att efter ett tag börjar jag bli paraniod. (TRODDE JAG?!) Tänk er att ni har suttit och bildat en uppfattning om någon, verkligen tyckt att denna har varit trevlig och bekantat sig lite grann.. sen springer den här runt efter Micke. Hur fan ska man bete sig? Innest inne ville jag bara göra som jag alltid har gjort när jag tycker att något är fel, ställa mot väggen. Men den här gången var jag bara väldigt ledsen, inte arg. Jag var inte ens arg! Ville bara hem. Så till slut när vi var på väg ut rycker personen ifrån mig min, BARA MIN, Micke in i ett sovrum där dom pratade om någonting som jag aldrig lär få veta hela sanningen av. Efter ett par timmar hemma hos Micke brast allting.. igen. Efter en natt av tröst och försäkrande kunde jag äntligen sova...
och då är vi inne på det som är bra:)
Jag är så otroligt jävla glad att jag har hittat Micke. Han är verkligen hela mitt liv och jag önskar och ber att få ha kvar honom. Nu är det snart ett år kvar i Karlskoga, sen ger jag upp den här stan. Finns inget kvar att hämta! Då ska vi leva nära varandra Du&Jag, för första gången! :) Jag älskar dig mer än livet, okej?
Kanske är det just bara för att jag slutat skriva av mig som ångesten blir så stark? Kanske inte..
Helgen var intressant, mycket dålig och mycket bra. Ska väl börja med det dåliga:
Under en ganska lång period (2-3 veckor) har jag känt mig som ett levande lik. Svartsjukan är starkare än någonsin, kan inte lita på Micke trots att jag egentligen inte har någon anledning att inte göra det. Det är någonting som säger mig att jag har missat nåt. Jag undrar bara hur det skulle gått till, så mycket som jag ringer o har mig.. Jag känner mig som den sämsta tjejer på jorden. Tolkar allting så fel hela tiden. Minsta lilla besvärade stavelse så är jag det jobbigaste människan i världen, tycker ni verkligen det? I vilket fall som helst vill jag veta nu! Orkar inte gå omkring och undra vad felet är!
Det är en massa nya tjejnamn som dykt upp från Mickes sida. De har en hel historia om hästar och fotboll, blondt hår och dessutom finns det även dom som är intresserade av honom. Och här sitter jag, 22 mil därifrån och kan inte se, höra eller kontrollera ett piss. Flippade i fredags.. orkar inte med tystnaden. Just därför var det väldigt skönt att få träffa några av alla namnen i lördags och jag kan inte säga annat än att jag gillade dom skarpt allihopa! :) Vi drack, spelade spel och pratade massor, sen skulle vi iväg till någon "Ove240" :P Några åkte bil i omgångar, men jag, Micke och ytterligare två till gick den inte allt för korta biten bort :P Även där hittade jag en massa trevliga :) Det var bara det att efter ett tag börjar jag bli paraniod. (TRODDE JAG?!) Tänk er att ni har suttit och bildat en uppfattning om någon, verkligen tyckt att denna har varit trevlig och bekantat sig lite grann.. sen springer den här runt efter Micke. Hur fan ska man bete sig? Innest inne ville jag bara göra som jag alltid har gjort när jag tycker att något är fel, ställa mot väggen. Men den här gången var jag bara väldigt ledsen, inte arg. Jag var inte ens arg! Ville bara hem. Så till slut när vi var på väg ut rycker personen ifrån mig min, BARA MIN, Micke in i ett sovrum där dom pratade om någonting som jag aldrig lär få veta hela sanningen av. Efter ett par timmar hemma hos Micke brast allting.. igen. Efter en natt av tröst och försäkrande kunde jag äntligen sova...
och då är vi inne på det som är bra:)
Jag är så otroligt jävla glad att jag har hittat Micke. Han är verkligen hela mitt liv och jag önskar och ber att få ha kvar honom. Nu är det snart ett år kvar i Karlskoga, sen ger jag upp den här stan. Finns inget kvar att hämta! Då ska vi leva nära varandra Du&Jag, för första gången! :) Jag älskar dig mer än livet, okej?
